Jag har tidigare sett vänner (innan jag själv blev gravid) bli av med vänner när de fått barn. Men jag har aldrig sett något problem med att vänner eller bekanta skaffat barn, tvärtom. Jag har känt glädje för deras skull & även lite avundsjuka då jag själv så gärna ville komma hemifrån, ha det där stadiga förhållandet och så småningom själv bilda en familj. Jag trodde att det var så långt bort och att det skulle ta år innan jag själv var där. Men sedan kom den där dagen då jag plussade. Och då trodde jag aldrig att det skulle se ut som det gör idag i vänskapskretsen. Jag trodde att jag visste var mina vänner stod, vilka jag alltid hade vid min sida oavsett vad. Men ack så fel jag hade. Vissa blev glada, många nyfikna, tror vissa lite avundsjuka och några så pass att de sorgligt nog slutade med en avslutad vänskap. Eller sorgligt vettja tusan, nu vet man ju vilka som är äkta. Men efter allt det här så skrämmer de mig lite, att vänner som man tror att man känner, som man haft vid sin sida i halva sitt liv.. Som man tror att man sett alla sidor av, bara helt vänder inn & ut på sig själva och blir till människor man sist trodde skulle vara sådana. Ja vad säger man? Oftast är den finaste människan den fulaste fisken, hm. Men det är tillåtet att sakna, jag kan sakna vissa stunder och människor så jäkla mycket. Minnen, jag kan sakna minnen. Hur de fått en att garva så att magen knutit sig, hur bra det en gång har varit. Att förlora en vän kan vara tusen gånger värre än att förlora en kärlek, och det tvivlar jag inte ett dugg på, för jag har förlorat bägge delarna. Men en vän, skulle man aldrig förlora för en kärlek, eller ett barn. Så jag har inte förlorat någonting, jag har lärt mig.. Aldrig ett misstag, jag kommer aldrig att ångra. Och jag är så glad över att jag har sådana fina människor i mitt liv idag, mitt liv & min sons liv. Det kommer alltid att vara det som betyder något. Men ja, sakna det kan man göra.
Senaste kommentarer