Ni som hängt med ett tag vet att jag började jobba lite smått i somras när Fredrik hade semester. (Är anställd på OKQ8 i Farsta) Det blev inte så många pass och började med 4 timmars pass, var skönt att få börja lite lugnt. Tanken var att jag skulle passa på att jobba lite medan Fredrik hade semester så efter sommaren (hösten) blev de inga pass alls. Men nu har jag börjat jobba igen, vilket jag gjort ett tag.. dock på OKQ8 i Tyresö vilket jag förmodligen kommer att fortsätta att göra. Trivs så himla bra på den stationen, med både kollegor och kunder. Hade egentligen inga problem med de i Farsta heller men eftersom att min gamla chef som jag kommer så himla bra överens med har tagit över tyresös station så känner jag att ja hellre jobbar där ? Gud så rörigt allt blev haha, men så är i allafall fallet.
Att vara mammaledig är absolut de bästa jag vet, hade lätt kunnat vara de året runt i många år till. Men sen har jag alltid varit en person som gillar att jobba. Att få vara på sin arbetsplats och bara göra sin grej, att få jobba in pengar, ha rutiner och få känna att man gör något ”vettigt” haha vet inte hur jag ska formulera mig. Men får typ ångest av att gå hemma, känner mig så himla lat typ?! (Inte när jag är mammaledig kanske, men annars.) Samtidigt som jag önskar mer än allt att jag kunde spendera alla mina timmar med Leon så tycker jag att de är skönt att få komma iväg några timmar och göra annat. Att komma till jobbet är piece of cake, känner mig liksom utvilad där haha, förstår knappt att jag tycker att de varit så himla tungt och jobbigt. Självklart kan de vara krävande men att vara mammaledig tar mycket mer på psyket, de där kontrollbehovet och ja ALLT som ska göras. Men när jag är på jobbet så dröjer de inte länge innan jag får lite små ångest och hur saknaden efter Leon bara tar över. Kan nästan bli tårögd när jag tänker på honom och så kommer tankarna upp om att han kanske saknar mig & behöver mig. Jag vet ju att han har det bra med sin pappa, och de är de jag får trösta mig med. Brukar ringa med FaceTime när jag har rast, Vetinte varför då de bara plågar mig ännu mer med saknad haha. Är de bara jag som är så här? När går de över? Brukar tänka att ” är de så här livet kommer se ut sen?!” Att man jobbat, hämtar från dagis och sen ses man bara några timmar innan man ska sova. Hur ska man klara det?! Haha antar att man kommer in i det mer sen..
Senaste kommentarer