Det här året så har jag lovat mig själv att börja bli mer ”egoistisk”. Jag har alltid varit den som lagt så mycket tid på andra, vänner som släkt. Pussla ihop de, hört av mig för att bestämma ”träffar”. Varit den som ställt upp och skjutsat hit & dit och gjort allt jag kan för att hjälpa till/ställa upp med diverse saker. Men sen när man själv behöver ett samtal, hjälp eller alltid är den som ska höra av sig så tröttnar man tillslut. Under min graviditet så började jag tänka i dessa banor. Jag gjorde mig av med alla energitjuvar & värdera om saker och vänner. Men jag faller lätt tillbaka, men de tar sååå mycket på ens krafter. Och detta skit snack! Alltså vuxna människor som pratar skit från höger till vänster. Om sina bästa vänner för att sedan dagen efter umgås med dom (?!) jag vill kräkas i min mun över dessa människor. Och alla ”vita lögner” VARFÖR? Borde man inte växa ifrån sånt? Varför kan inte folk bara skaffa lite ryggrad och stå för sina ord? eller växer man aldrig ifrån skit snack? Vart går gränsen? Jag trivs så mycket bättre med få vänner. Less drama!
Förlåt för negativt inlägg men behövde ventilera lite ?
Rätt gjort. Människor som tar men aldrig ger säger man adjö till utan drama, skippa skiten bara. Du har din familj och dom du/ni vill hänga med, det räcker. Tur att du börjar tänka i dom banorna tidigare än mig. Det tar sååå mkt energi och humör pendlar i hopp & förvivlan. Let them hang there self beauty…… Trevlig helg