millagronstrand

Nu måste jag rensa mina tankar och det gör jag på bästa sett genom att skriva av mig. Idag bröt jag ihop. Tårarna bara rann, tänker inte dela av mig just denna händelse, varför? Jo då de är för personligt och vill inte peka ut vissa människor. Men det har med ämnet att göra.

Jag är sååå fruktansvärt trött på att få höra att jag är ”överdriven” att jag är för ”mammig”. Att jag måste släppa lite på tyglarna och hur folk ska tala om för mig att Leon inte dör eller påverkas av vissa saker. Hur folk ska visa och tala om för mig HUR jag ska göra med MITT, åter igen MITT barn. ”Gör såhär i stället” ”inte så”. Tips och råd är välkomna men SNÄLLA för guds skull, lägg ner detta omedelbart. Jag är en relativt nybliven mamma, det var endast 6 månader sedan jag fick barn. Jag har fortfarande väldigt mycket hormoner i kroppen och väldigt känslig. Men när folk kommenterar så gör de mig så himla ledsen. (nu låter de som att jag pratar för alla men vet att jag inte är ensam om detta.) som nybliven förälder så är man rädd för att göra minsta lilla fel. Osäker, då de är första barnet och man vill verkligen göra ALLT för sin lilla diamant. Och när man då hela tiden får sånna här kommentarer så får de en att känna sig värdelös som mamma. JA jag kanske är en överdriven hönsmamma men låt mig vara det då. Det är klart att jag är rädd om det dyrbaraste jag har. Så länge detta som många så fint kallar det ”överbeskyddande” inte skadar min son så tänker jag fortsätta vara som jag är. Hellre de än en morsa som skiter i allt eller inte orkar bry sig. Ja men va så ni, rör inte mig och tänker inte kommentera det heller. Alla är vi olika, alla uppfostrar vi olika och ser på saker och ting OLIKA. Vad som är viktigt och oviktigt. Kan folk bara respektera det?! Utan att komma med sina kommentarer och ja vissa tankar får ni gärna behålla för er själva. Och sen dessa som inte har barn och sitter och säger ”sådär kommer mitt barn aldrig få göra. Så kommer ja inte göra. Varför gör du så? osvosv.” Tro mig, jag har också tänkt den tanken. Leon fick vi i en period vagga väldigt mycket för att han skulle somna. Fick frågan om varför jag vaggade honom och kommentaren att ”så kommer jag aldrig göra”. Men saker och ting blir inte alltid som man planerar eller tänker, jättebra att man har tankar och ”målbilder” men rispa inte detta i sten och va lite öppna för det behöver inte alls bli så som du tänkt bara för att DU vill det. Annars kan de bli väldans jobbigt. Angående detta med vaggandet. Som de flesta vet så hade Leon kolik, han skrek TIMMAR i rad konstant och helt oavbrutet. Något som hjälpte liiite var att ha honom hängandes på magen över armarna och gunga lite fram och tillbaka samtidigt som man hyscha. Självklart gjorde man det som hjälpte, även om de inte var mycket så hjälpte de lite. Hur jobbigt de än var så gjorde man de för att han skulle må bättre. Och självklart blev han van vid detta ljud och rörelser. Så de har suttit i ett tag, på dagtid får jag fortfarande gunga honom och hyscha lite lätt för att han ska somna, om han inte gör de i vagnen när vi är ute eller så. Det är bara på kvällen jag kan lägga honom i sängen och han somnar bums utan att behöva göra ett ljud.. Sen ändras allt väldigt mycket med tiden.

Tills sist så vill jag bara säga att alla är ni underbara mammor om ni gör vad som ni anser är bäst för ert barn och ger kärlek till era barn. Hur ni gör det är precis upp till er, glöm inte bort det. Jag har försökt att skaka av mig de mesta men idag blev de verkligen jobbigt. Och till er som suger åt er, ja hoppas att ni tänker till en extra gång innan ni vill uttrycka er om något. För det kan verkligen såra.