Tänkte berätta lite om min graviditet då jag nog har, eller snarare (förhoppningsvis kommer att få) lite följare som inte känner mig sen tidigare.
Jag fick reda på att jag var gravid den 25 april 2015. Då var jag i vecka 1-2 (3-4) så fick reda på att jag var gravid väldigt tidigt. Vi hade ju lite misstankar om det när inte mensen kom den dagen den skulle.. Men det har man ju haft tidigare så vi gav det en vecka. Varje dag frågade F ”har den kommit än? känner på mig att det är något.” Och jag svarade bara att nej men den kommer, jag är inte gravid. Jag tror jag gjort ca 3 test tidigare i mitt liv när den varit sen och då har de alltid varit ett negativt. Men sen kom värken i brösten, tänkte först att de kunde vara pga ägglossning, men det började göra riktigt ont. Så efter en vecka så köpte jag ett test. F låg på sängen och jag gick in i badrummet för att testa mig. Jag såg genast ett starkt plus. Jag minns inte om de var tusen tankar i huvudet eller om jag inte tänkte något alls. Man var så chockad så har nästan fått en liten blackout. Jag visste vad F ville och minns att jag skrek ”FAAA-AN” och sen bröt ut i gråt. Kommer tillbaka till rummet där F ligger stel som en pinne. Kastar testet på honom och säger att jag ska boka en tid. Utan att ens tänka på vad jag själv vill, allt för honom. Jag visste vad jag själv ville, jag började tänka på det mer och mer. I hjärtat var det redan bestämt. Började tänka på vilken ångest jag skulle få leva med om jag gjorde annat, att jag aldrig mer skulle vilja leva. Men jag var så rädd. Lika så F, vi bodde ju hemma. Han hade precis fått en fastanställning, hur ska vi klara detta?! Men jag tänkte bara att jag vet att vi klarar detta. Vi ska klara det! Jag berättade för F vad jag hade bestämt mig för, och han ville såklart följa med på resan. Det är en chock man får, och man ska inte ta ett förhastat beslut. Utan man kanske får ge det några dagar, det är ändå bland de största som händer en i sitt liv.
Det bästa som någonsin har hänt oss. Så älskad från första stund! Och snart är du här. Jag är nu i vecka 29, tredje trimestern. Hittills så måste jag säga att jag har haft en fantastisk graviditet! Och då jämför jag med hur vänner och bekanta har mått under sina graviditeter och hur jag trodde att det skulle vara. Inte en enda spya, lite illamående här och där men inte alls mycket. Halsbränna som kom och gick lika snabbt igen. Det som varit jobbigast är isånnafall min graviditetsmigrän. Och den var faktiskt riktigt hemsk! När jag fick ett sådant anfall så var det bara att släppa allt och lägga sig ned i ett mörkt rum. Tappa synen och huvudvärken kom ca 10 minuter senare och höll oftast i sig i tre dagar. Nu var det tack och lov ett bra tag sedan jag fick ett sådant anfall och jag har medicin för det. Nu vet jag också vad de beror på och kan undvika det. Anfallen fick jag alltid i samband med stress t.ex över flytten, jobbet, renoveringen m.m nu tänker jag mig för mer och försöker att stanna upp och andas när jag känner mig stressad.
Jag älskar att vara gravid. Att få uppleva nya saker hela tiden, första sparkarna, rörelserna, hickan osv. Allt är helt nytt och så spännande. Att få se magen växa och hur den ändrar utseende. Jag som alltid haft världens inåt navel har nu en navel som pekar rakt ut haha. Kommer sakna min lilla kula sen, är helt säker på det. Är helt otroligt hur kroppen ändrar/anpassar och förbereder sig, att man är gjord för att kunna bära och föda ett barn. Sen finns de såklart saker man saknar med att inte vara gravid. Jag har t.ex under de senaste månaderna inte känt mig speciellt vacker. Saker och ting börjar bli jobbigare och tyngre, man blir klumpig och mer begränsad såklart.
Håller tummarna för att jag inte pratar för högt och gott nu och att jag även framöver får njuta av min graviditet.
Senaste kommentarer