millagronstrand

Alltså har haft en klump i magen länge, som nu äntligen har försvunnit. Är nämligen så att de blivit lite tight om mammadagar då jag fick ta ut 2 månader under graviditeten (fulla veckor) då jag blev sjukskriven för att jag arbetade så hårt att Leon höll på att födas i vecka 31. Försäkringskassan tyckte dock inte alls att jag var tillräckligt ”sjuk” för att få någon ersättning (grr var så arg!). Så i o med att de blev på de viset så förlorade jag massaaa dagar! Jag & Fredrik har varit såå stressade över den här situationen länge och bollat med hur vi ska göra. Och nu har vi äntligen kommit fram till något!

Jag vill verkligen inte skicka Leon på dagis när han är precis året, finns många anledningar. Men nu ska vi minska på dagar & sen ska jag jobba lite strödagar hit & dit och sen har man ju något som kallas för lägsta dagar som man även kan blanda med jobbdagarna. Efter att han är 1 så måste man ju dock ta minst 5 men då kan man fortfarande blanda lägsta o jobba. Sen har ju fredrik chans till att vara pappaledig också ? Och skulle de krisa på något sett så har vi leons farmor som är dagmamma o kan ta honom om de skulle krocka med jobb eller så. Vilket som jag känner MYCKET bättre för än att lämna honom på dagis vid ett. Jag säger absolut inte att de är fel & de finns många som inte har något val, men JAG skulle som sagt inte klara av det. Så tanken är iallafall att han ska börja på dagis AUGUSTI 2017.

Och nu tänkte jag ta upp ett lite känsligt ämne. Det känns som att alla har sååå bråttom med dagis. Har fått frågan från ett fler tal när Leon ska börja dagis ”oj hade ni tänkt att vänta så länge” när jag berättat mina önskemål. Eller på socialamedier när mammor fått massa smutsiga kommentarer för att de velat ha sitt barn hemma så länge som möjligt. Alltså jag ÄLSKAR att vara mammaledig och skulle lätt kunna ha Leon hemma tills han är 3 år om jag hade möjligheten. VARFÖR ska man stressa med dagis om man faktiskt har möjligheten?! Okej jag förstår att det är bra för barnet att få träffa andra barn, andra miljöer & för den sociala biten. Men det kan de få ändå, jag vet få mammor som sitter på soffan hela dagarna. Tycker verkligen att det är upp till var & en och man känner alltid sitt barn bäst. Vad barnet klarat av, vad man själv känner är bäst framförallt ?