millagronstrand

Godmorgon, eller ah god vet ja inte om jag skulle kalla den.

har haft en misstanke ett tag om att jag kanske är gravid? eller jag har typ vetat att jag inte är det, men ändå gått och inbillat mig att jag är nog kanske det. Förut var min mens regelbunden, men nu de senaste tre månaderna så har den kommit lite när den vill. Har inte varit sådär mycket försenad heller, men jag nojade upp både mig o fredrik lite ändå haha. Haft lite sammandragningar, tänkt att näe de är nog ägglossning? Men sen ändå så har tanken legat i bakhuvudet. Ett tag inbillidade jag till o med rörelser i magen hahah! Jag vet ju mycket väl att sånt tar tid att känna av. Jag var i vecka 14 med Leon första gången jag kände fladdret. Men som sagt, visste att den skulle komma bara att de var en tidsfråga men kunde ändå inte släppa tanken helt ”tänk om jag är de, hur blir de med allt då? Min kropp skulle inte orka. Leon är fortfarande väldigt liten o kräver en hel del. Jobbet som jag precis kommit tillbaka till.. Osvosv”. Men ändå så är jag så himla bebissjuk, saknar verkligen att ha en liten att bara gosa med. Samtidigt som jag tycker att de är skönt att Leon är i den åldern han är, då vi hade en ganska tuff start. Skulle jag orka börja om nu? Sen är ju alla bebisar olika. Ja himla blandade känslor.

Men så i natt, vaknar jag av väääärldens värk i magen. Har så ont att ja springer till toan och tror att jag ska spy trots att jag har emetofobi!! Men näe, då upptäcker jag det. Jag har fått veckan! Haha sån lättnad typ. Men hur kunde man längta efter något sånt här?! Har så ont att jag mår illa. Ligger på soffan med värmehandduk på magen och har svalt två Ipren. Får typ Flashback från graviditeten när jag låg med förvärkar, de minskar mitt bebissug lite kan jag säga. Får se hur mycket man orkar göra idag ? Kanske blir en till dag hemma.. Palla mig iväg till affären ska jag göra iallafall.